Jaha. Det är den 20nde septemeber och det har gått lite mer än ett år sen jag och Jossa landade i Sydney. Det är helt sjukt hur mycket som hänt sen dess, men framförallt är det sjukt hur mycket jag känner att jag vuxit som person. Jag har nog aldrig varit så trygg i mig själv som jag är nu, och jag känner mig bara så stabil i vem jag är och är fantastiskt nöjd med tillvaron.

 

Jag har hunnit kämpa med att hitta ett jobb, bli av med det för att de gick i konkurs, få ett nytt jobb inom en vecka, få sparken av ett r*vhål till chef, få en nytt jobb inom en dag och där träffa människor som jag aldrig vill vara utan.

 

Jag har fått nya vänner, hörs mindre med vissa och mer med andra hemifrån. Jag är omringad av personer som jag inte förstår hur jag skulle klara mig utan. De ger mig ett fantastiskt skyddsnät när jag känner att de få dåliga sakerna är lite för jobbiga att klara av själv.

 

Jag har tagit reda på vad jag vill ägna resten av mitt liv åt, och börjat plugga och jobba för att komma dit. Och jag gör det så himla bra. (Fick tillbaka min första uppgift idag och fick 17/20 - 85%, vilket är långt över vad jag behöver för att komma in på paramedic-linjen). Jag har även i skolan träffat åtminstone en vän som jag tänker hålla hårt i, och jag vet att jag under de kommande tre åren kommer att träffa fler.

 

Jag och Jossa har lärt oss exakt ALLT om varandra, och även om hon är hemma i Sverige nu känns det som att hon fortfarande är här. Och trots att jag ofta kände att jag var den drivande när vi vär här tillsammans, så känner jag att jag nog aldrig hade klarat detta utan henne. Vi har kommit närmre varandra psykiskt, även om vi nu är så långt bort som vi någonsin varit fysiskt.

 

Jag har varit kär, träffat mängder av personer och lärt mig att inte slösa tid på en kärlek som inte är 110% och känns som i en saga. Jag har lärt mig att jag är stark när jag är ensam och att kärlek kommer när det är dags, och att det inte finns någon poäng i att försöka skynda på den.

 

Jag har dansat, provat nya saker, klarat utmaningar, upptäckt ny musik, ledsnat på den och hittat bättre ny musik. Jag har skaffat australiensiskt övningskörkort och börjat övningsköra. Jag har tältat med en vän på en strand. Jag har solat naken på ett biltak mitt på en festivalcamping. Jag har gått vilse och gått så länge genom stan att jag nästan, men bara nästan, förstått hur stort Sydney faktiskt är. Jag har hoppat ur ett flygplan och jag har badat i havet nästan varje dag en hel sommar. Jag har åkt färja, buss och tåg så mycket att nästan alla mina pengar gått åt. Jag har sprungit genom färgbomber med min bästa och äldsta vän. Jag har pratat i telefon med en annan vän nästan varje dag och jag har pratat med mina föräldrar alldeles för lite.

 

Jag har gråtit, skrikit, varit arg och sen skrattat åt hur onödigt det kanske var ändå. Jag har kramats, pussats, kyssts och lite till. Jag har hållit många händer, kinder och ryggar, och fått mina egna hållna av personer jag älskar. Jag har insett att jag är lycklig, och trots underliggande saker som tynger ner mig, har jag insett att jag inte har något i livet som jag verkligen, egentligen, bör oroa mig över. Och allt detta är bara så himla himla bra.