När jag är ute och har mig brukar jag ofta skoja lite om att jag går på kickboxning och kan spöa upp vem som helst. Det kan jag verkligen inte. Hemma höll jag på med det av och till i kanske sex månader. Lärde mig att slå och sparka hårt men utan teknik och blev oftast slagen själv de få gångerna jag vågade mig till sparringen. Visste inte vad jag höll på med när jag gick på, slog utan att planera i förväg. Jag läste inte av min motståndare utan försökte bara akta mig så jag inte blev slagen. Det gick oftast ganska dåligt. En grej med kampsport är att det handlar så sjukt mycket mer om att vara ödmjuk än vad man skulle kunna tro. Sen jag kom hit har jag insett hur mycket jag har att lära. Jag håller på att försöka lära om mig från början, för att jag helt enkelt lärde mig fel på gymmet hemma i Sverige. Det är tufft, jag blir frustrerad när det inte går, känner mig sämst på hela gymmet och jag har ofta alldeles för mycket att tänka på samtidigt. Men Anton fortsätter vara på mig, rättar till, nöjer sig inte förrän det är rätt, men han är också snabb med att berömma när det faktiskt går bättre. Jag ser redan hur mycket jag lärt mig på bara en månad här, och det är så fantastiskt att känna att jag faktiskt är på väg åt rätt håll, även om jag har så otroligt långt kvar innan jag är redo för en fight. Men det är okej, jag har kul på träningarna och, till skillnad från hur det var hemma, känner jag att jag blivit lite, lite bättre varje gång jag går därifrån. Jag har åtminstone en liten sak i huvudet som jag tänker "det här ska jag komma ihåg nästa gång". Det är tufft, jag har redan nästan gråtit vid flera olika tillfällen, det är svårt och det tar tid innan man blir bra. Men det är så himla värt vartenda blåmärke, varje liten svettdroppe och att ha ont i smalbenen. Det är en del av paketet och utvecklingen, och jag är så glad att jag hittat ett ställe där jag verkligen känner att jag lär mig något.

Jag är inte bäst - än.