Hej hörrni. Igår kväll efter jobbet bestämde jag mig för att det kanske är dags att ta tag i konditionen på riktigt nu, så jag snörade på mig skorna och joggade till fotbollsarenan ett par hundra meter bort. Och så började jag; upp och ner för sex läktartrappor, 40 steg på varje, rush över kortsidan på fotbollsplanen, jogg resten runt och om igen. Körde nio varv, och vilade efter var tredje. Tänkte föröka göra femton men tydligen stängde de klockan nio innan jag var färdig. Blev påhejad av några killar i 17-årsåldern som tyckte jag var en kämpe. Visade inte att jag ville dö efter ett varv lol.

 

Imorse vaknade jag tidigt, började måla om byrån och gick sen till träning klockan elva. Sparrades med Gwen och det gick så dåligt. Det är första gången jag sparras sen jag började träna här på riktigt och jag hade ingen aning om vad jag höll på med. Stod där och fick slag på slag och hann varken blockera eller slå tillbaka. Vi skulle göra två ronder, men efter första var jag så arg och frustrerad att jag började gråta. Jag gick hem, snörvlandes och satt i soffan och jag grät och grät och grät fram tills tidigt på eftermiddagen. Orkade inte ens duscha förrän klockan tre typ. Fy f*n vad det är tungt att känna sig så dålig. Men nu mår jag bättre. Jag har bakat granola, läst på om hur man ska förbereda sig lite bättre för sparring, pratat lite med Anton och jag känner mig lite bättre till mods. 

 

Jag skrev förut om att svälja stoltheten och inse att man inte är bäst. Tror aldrig jag har känt det så mycket som jag gör nu. Jag har alltid varit lite småkaxig och kanske inte tagit träningen på blodigt allvar liksom. Men ödmjuk måste man bli, och det finns få saker som skyndar på den utvecklingen så mycket som sparring gör. 

 

Så nu sitter jag här, äter granola och skriver av mig med gråtrester i halsen och en huvudvärk som jag inte vet om den kommer från timmar av gråt eller min dåliga prestation i ringen. Troligtvis båda. Men jag sväljer det, tar ett djut andetag och bestämmer mig för att träna oftare, hårdare och bättre. Jag tänker inte låta det här hindra mig från att bli precis så bra som jag kan bli.