Nu har jag ju faktiskt varit sämre än någonsin på att uppdatera. Förlåt!

 

För nästan två veckor sen landade Frida i Sydney, och bor nu hos mig tills hon hittar någonstans att bo. Lite trångt är det nog i mitt rum, men där det finns hjärterum finns det ju stjärterum. Sedan dess har jag bakat kanelbullar, varit på Manly och träffat Michaela och gått ut med några från mitt jobb ett par gånger och det känns som att sammanhållingen där har blivit så mycket bättre. I övrigt har jag mest bara pluggat och jobbat.

 

I fredags åkte jag iväg på festival (eller bush doof som det kallas här) med Josh och några av hans kompisar. Vi hade det fantastiskt kul, men det var kallt som tusan. Det låg nämligen i närheten av Blue Mountains och på nätterna var det minusgrader. En kul upptäckt jag gjorde var att jag tydligen kan fläta helt okej cornrows! Men nu hörrni, nu ska jag berätta om något som troligtvis är det största som någonsin hänt mig. 

 

Jag och min nyfunne vän Jules stod och värmde oss vid en brasa ett tag, när vi såg en man liggandes kanske tio meter bort på marken, endast iklädd kostym. Först tänkte vi inte så mycket på det, men sen sa vi att vi kanske borde kolla så att han är okej. Sagt och gjort, så gick vi fram till honom och frågade hur han mådde. Inget svar. Jag satte fingret på hans hals och hittade efter ganska mycket kämpande en svag, svag puls. Han var iskall rätt igenom. Vi lyckades få liv i honom och sätta honom upp och han fick lite vatten i sig. Han kunde däremot varken tala om vad han hette eller hur han mådde. Vi högg tag i någon som hämtade en säkerhetsvakt som i sin tur kallade på hjälp, och paramedics kom med filtar och tog honom till sjukhus. Jules gick och dansade med sina kompisar igen och jag gick och väckte Josh som på grund av jetlag låg och sov. Och så grät jag. Jag grät utan att kunna sluta på ett bra tag. Först var det bara en sån otrolig lättnad, att han hade klarat sig och jag kände mig bergssäker på att jag valt rätt program att studera. Men sen blev känslorna bara för mycket. Josh sa "You saved his life, and his is the first of many", och det bara känns så himla rätt.